VAD VI VET OCH VAD VI GÖR / Gunnar Bergdahl 2026-09-06

”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

Så lyder både de första och sista raderna i Sven Lindqvists fantastiska bok ”Utrota varenda jävel” som han publicerade 1992. I en resa genom Saharas öken kopplar Lindqvist ihop kolonialismens och rasismens idéhistoria med dagens värld. Han följer tillkomsten av Joseph Conrads klassiker ”Mörkrets hjärta” – en av få motröster vid förra sekelskiftet - och låter oss obevekligt inse hur de där idéerna om den vita rasens överhöghet etablerades, rasbiologin formades, fascismen föddes och hur tankegodset fortsätter att löpa rakt in i vår tid.

In i oss och våra globala privilegier som en del av den rika vita världen, vi som inte drabbas. Än. Vi som lever som om vi befolkade inte en ensam avgränsad blå gemensam planet i en oändlig svart rymd av mörker och tid utan minst fyra jordklot.

In i den valrörelse i Sverige 2026 där demokratins grundtankar om varje enskild människas fastställda rättigheter försvinner i en malström av beställda opinionsmätningar. I länder som tar demokratin på större allvar är sådana begränsade. Som i Grekland, Italien, Spanien, Frankrike, Kanada, Uruguay, Brasilien, Luxemburg… men i Sverige är även detta närmast oreglerat och myllret av mer eller mindre seriösa opinionsmätare har julafton när vi tillåter deras decimaler ersätta de politiska samtalen. Särskilt de som avgör framtiden. Som om den hotade demokratin, om den växande rasismen, om den accelererande klimatkrisen. Bensinpriset, matmomsen och plånboken påstås vara viktigare. Sannerligen är det, som Sven Lindqvist konstaterade, inte kunskap vi saknar.

Men han talar också direkt till mig där jag sitter i återöppnade Hagabions fullsatta salong en fredagskväll en dryg vecka innan valet. Där visas nämligen Helena Molins ömsinta dokumentär ”Strejkarna” om Friday for Future och om de där åren där det plötsligt öppnades en strimma av hopp när framtiden och miljökatastrofen tog sin livsviktiga plats i offentligheten. Och hur maktens och girighetens lobbyister och politiska administratörer lyckades förvanska bilden av en global ungdomsrörelse för att skicka oss tillbaka till undergångens raka autostrada: ”Drill Baby, Drill!”. Filmen skildrar hur ungdomar ensamma fick bära ansvaret för försvaret av framtiden medan oljebolag och korrupta politiker gick till motattack. Som en vuxenvärld, från FN:s generalförsamling över våra politiska system till våra egna köksbord, svek genom att inte förvandla vetenskapens fakta, deras och våra insikter, till gemensam handling.

När denna vemodiga men explosivt uppfordrande film går mot sitt slut med en nedlåtande klapp och ”tack för ert engagemang, det är fint att ni håller på” (Magdalena Andersson! Tyvärr inte med i den kortversion som nu ligger på SVT-play) sitter regissören Helena Molin och Greta Thunberg där i Hagabions salong. De talar klarsynt med och till oss. De redovisar vetenskapliga fakta.
Jorden är inte platt, fakta talar sitt tydliga språk, 2 + 2 = 4, klimatkrisen är.

De säger: 89 procent av svenska folket vill ha en klimatpolitik värd namnet (ännu en av de där opinionsmätningarna, men samtidigt så deppig eftersom inget händer).
De säger att deras och unga människors framtid kommer delas med våra barns och barnbarns.
De säger att forskarna konstaterat att vi redan idag passerar de där 1,5 procenten av global uppvärmning och vi vet därför varför katastrofen i Nepal skedde, ännu en fruktansvärd påminnelse om passivitetens konsekvenser. Vi vet att veckor innan drog den svenska regeringen in sitt stöd för att utveckla varningssystem för just detta i Nepal. De säger att vi vet att politikerna ljuger oss rakt upp i ansiktet när de säger att bensinpriserna måste ner och ingen vågar säga sanningen: att rädda planeten kommer att kosta oss en del av våra gränslösa konsumentliv.

De säger att det måste vända nu. Även om det är för sent.
Att 1,6 graders global uppvärmning ändå är bättre än 1,7.
Att vi/ni/du/jag blundar för effekterna för att de kommer vara så katastrofala.
Att det är ett gigantiskt politiskt svek att nonchalera och motarbeta beslutade klimatmål.

De säger att vi är på väg att lämna livets korridor. Den där människan och vår civilisation utvecklades under 12 000 år. Den tid som var och som kallas holocen. Nu marscherar mänskligheten i snabb takt in i antropocen, ”människans tid”, och tusentals arter och former av liv dör ut. I vår eviga tillväxt och dess profitjakt kommer vi utrota varenda jävel.

De säger att i detta oförnuftets fallande mörker ändå finns ljus i människors möten och gemensamma aktiviteter och ambitioner. I samvaro och lek, i samtal och samverkan med andra, i protester och demonstrationer.
De säger att för deras egen del finns ingen tilltro till de politiska partierna. Inte ett enda svenskt riksdagsparti har tagit vetenskapens analyser in i politiken.
Men de säger att vi måste rösta, att den SD-styrda regering vi har haft har varit en klimatpolitisk katastrof.

De säger att vi alla kan, att allt motstånd i alla former samverkar och är lika viktigt som nödvändigt. Att läget kräver aktion på alla tänkbara sätt och de låter som ett eko av den gamle kulturministern Bengt Göransson. Han som talade om att demokratins nödvändiga rotsystem inte är partier och riksdagsdebatter utan folkrörelserna, gräsrötternas organisationer, uttrycken för medborgarnas engagemang och delaktighet..

I filmen om Fridays for Future säger de:
Vad vill vi ha? KLIMATRÄTTVISA!
När? NU!
När När När? NU! NU!! NU!!!

Filmen berättar om en rörelse som tog kunskap på allvar och organiserade människor och hade modet att inse vad kunskaperna krävde.
Till oss som sitter där i den återstartade Hagabion med en tår i ögat och en klump i magen säger Helena Modin och Greta Thunberg precis som Sven Lindqvist:

”Du vet redan tillräckligt. Det gör jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”