KÄRNKRAFTENS MÄNSKLIGA PRIS / Gunnar Bergdahl 2025-04-24
Den 26 april är det på dagen 40 år sedan Tjernobyl. Inte mycket i jämförelse med de 100 000 år som det utbrända kärnavfallet måste förvaras bortom mänskligt liv. Men i Sverige uppmärksammas minnet av Tjernobyl främst med politisk körsång: Kärnkraft, kärnkraft, kärnkraft. Ett evigt tjat om kärnkraft som nyckel till vår lysande framtid! Kristersson, Busch, Åkesson och Mohamsson. Ständigt kärnkraft, kärnkraft, kärnkraft. Eftersom sången omedelbart skulle tystna när ännu en katastrof inträffar är det faktiskt ren cynism.
Kärnkraften var och är en skrämmande militär biprodukt vid skapandet av atombomber. En apokalypsens ryttare. I kalla krigets kapprustning var det viktigt att säkerställa tillgång på plutonium. Sättet blev att under kontrollerade former anrika uran. Processen skapade värme som kunde användas för att driva turbiner och skapa energi. För att kamouflera denna verksamhet kallade man anläggningarna atomkraftverk.
Att framställa och hantera dessa extremt giftiga grundämnen är riskfyllt. Det är dessa gifter som nu sägs vara klimatets räddare, ”gröna”. Men våra kroppar är skyddslösa mot radioaktiv strålning. Större doser är en dödsdom. För att inte tala om de ca 12 500 atombomber som dagens ledare som Trump, Putin, Xi Jinping, Netanyahu, Kim Jong-un, Asif Ali Zardari och Modi kan fingra på.
Under de 70 år som kärnkraft har funnits har mängder med ”incidenter”, en rad olyckor och tre större katastrofer inträffat. Den i Harrisburg 1979 ledde bland annat till den svenska folkomröstning som entydigt sa att all svensk kärnkraft ska vara avvecklad 2010.
2011 visade det sig att skyddsvallarna vid den japanska anläggningen i Fukushima inte var beräknade för en osannolikt stor jordbävnings tsunami och tre härdsmältor följde. (Se dokumentären ”Fukushima - a Nuclear Nightmare” på SVT-play!). Resultat: 30 000 människor fick lämna sina hem, en förbjuden zon på 30 km, ett tag var hela Tokyo hotat. Tyskland stängde ner sina kärnkraftsverk tillsammans med flera andra europeiska länder.
Och så värstingen, katastrofen den 26 april 1986 i Tjernobyl i Sovjetunionen. En kombination av mänskliga misstag och konstruktionsbrister fick den nybyggda reaktor 4 explodera mitt i natten under ett säkerhetstest. Resultat: oöverskådligt. En supermakt gick under några år senare, ett nytt Ryssland växte fram. Spökstaden Pripjat, oräkneliga dödliga cancerfall varav ett 30-tal i Gävletrakten, lämnade hem, övergivna byar, det mänskliga priset… skräcken, sorgen, maktlösheten.
Ett enskilt människoöde är den ukrainska änkan Ljudmila Ignatenko. 1986 var hon nygift, gravid och förälskad i sin man brandsoldaten Vasilij. Han var en av de första som ryckte ut till det brinnande och kollapsade kärnkraftverket. Två veckor senare föll hans kropp isär och han dog tillsammans med sina kamrater på ett militärsjukhus i Moskva. Så ser den radioaktiva döden ut. Jag kom att göra en dokumentärfilm om henne efter att ha läst Svetlana Aleksijevitjs gripande vittnesbok ”Bön för Tjernobyl”. Se den gärna, det är en film om kärlek, ansvar och överlevnad i katastrofens slagskugga som nu från 26 april finns tillgänglig på SVT-play. Idag lever Ljudmila med sin syster i Lviv under ryska drönarattacker och hennes son Anatolij rehabiliterar i Kyiv en allvarlig skottskada från försvarsstriderna i Mariupol 2022.
Förr eller senare, här eller långt borta, kommer Ljudmila och vi få olyckskamrater så länge kärnkraften inte ersätts av människoanpassad energiproduktion. Sol, vind och rinnande vatten när nu klimatkrisen kräver omedelbart stopp av vår ansvarslösa fossilanvändning. Istället ska nya kärnkraftsverk byggas. Oavsett kostnader och risker. Till dessa måste läggas kärnkraftverk som möjliga militära mål. I det perspektivet är det ockuperade Zaporizhzhia i östra Ukraina, Europas största, en bokstavligen tickande bomb.
Det finns idag ca 400 reaktorer i 38 länder som, när de inte har stoppats av en eller annan anledning, är i gång. Allt äldre. Allt farligare. Minns sommaren 2022 då ett 20-tal av de franska kärnkraftverken stod stilla i månader för att kylvattnet från floderna var för varmt i klimatkrisens tid. Forsmark 3 är ett aktuellt svenskt exempel. När vinterkylan slog till och elräkningarna skenade var reaktorn avstängd. Sprickbildningar i två turbiners skovelfästen…. felsökning och åtgärder tog längre tid än beräknat…
De nyprojekt som trots allt finns präglas av eviga förseningar och galopperande kostnader som ”Framtidens reaktor” Olkiluoto 3 i Finland. Bygget startade 2004 med planerad invigning 2009. 2023 startade reaktorn, då den mänskliga historiens näst dyraste byggnad: över 100 miljarder kronor! Är Olkiluoto 3 ett olyckligt undantag? Inte alls. Den franska reaktorn Flammanville 3, av samma typ, var mer än tio år försenad och kostnaden hade skenat till runt 200 miljarder kronor när den startade i december 2025. Men extremen är det brittiska projektet Hinkley Point C, beslutat 2012 och påbörjat 2018. Nu 15 år efter plan med en tredubblad uppskattad slutnota på 620 miljarder kronor för två reaktorer. Av de tio dyraste byggnaderna i världen är redan idag sju kärnkraftverk.
Denna information, aldrig närvarande i en svensk politisk debatt om kärnkraften, finns en googling bort. Istället talar man om ”ansvar” och om att svenska kärnkraftsbyggen minsann är både svenska och kostnadssäkrade. Eller om de populistiska förslagen om kärnkraftverk i små billiga byggsatser (SMR) något som fortfarande är på experimentstadium. Ryssland ligger först. Kanada har planer för 2028. Och vad gäller möjliga/osannolika/otänkbara olyckor skulle ett evigt transporterade av radioaktivt material och avfall fram och tillbaka mellan sådana obevekligt öka alla risker.
Men det är ju så osannolikt med dessa katastrofer. Apokalypsens fyra ryttare stegrar sig. Katastrofen är något som alltid både utmanar och inspirerar kulturens alla uttryck. Något som underströks av den välcurerade utställningen ”Apokalyps” på Göteborgs konstmuseum 2025. Ett strålande exempel är också den geniale Tage Danielsson som en gång i tiden så profetiskt skrev rakt in i vår tid:
”Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter. Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.”
Men avslutningsvis en äkta sanning: Kultur är en avgörande del av ett levande demokratiskt samhälle. Utan kärnkraftens faror och osannolika katastrofer i en nedrustad värld befriad från atombomber.
Det är en framtid att slåss för. Därför Kulturförsvaret!