PALESTINSKA BARN ÄR OCKSÅ BARN / Gunnar Bergdahl 2025-05-30

PALESTINSKA BARN ÄR OCKSÅ BARN

För en tid sedan gick jag min vanliga kvällspromenad med hunden i Slottsskogen. I det skira försommardunklet mötte jag på avstånd ett ungt par. Jag såg att han bar en traditionell svartvit palestinasjal. Själv hade jag en färgad i samma mönster. När vi passerat varandra hör jag killen ropa till mig: ”Palestinska barn är också barn!” Vi vinkade till varandra och jag vandrade vidare i samtiden. Men hela tiden med den där påminnelsen ringande i mitt inre:
”Palestinskabarn är också barn!” I skrivande stund har jag just lagt ifrån mig dagens tidning med sina rapporter om bombade sjukhus med nya döda barn. Cirka 60 döda. Oklart hur många skadade. Med konstaterandet att andelen civila offer i Gaza nu överstiger andelen civila offer för Andra världskrigets terrorbombningar. Med att den utsedde chefen för de amerikanska militärkontrollerade så kallade humanitära hjälpsändningarna hoppar av innan de ens har börjat eftersom verksamheten är, säger han, motsatsen till humanitär, ”omänsklig”.

Detta vidriga folkmord. Öppet, tydligt, konsekvent.
Hur kan det få fortsätta?
Månad efter månad, vecka efter vecka, dag för dag, timme för timme, minut för minut. Just nu.
”Palestinska barn är också barn!”

Påminnelsen följer mig också genom läsningen av en nyutkommen bok; ”Världen efter Gaza” av Pankaj Mishra (översättning Linus Kollberg, Ordfront 2025). Mishra är en indisk författare och essäist och hans blick på folkmordet i Gaza har utmanande perspektiv.
Vad var de viktigaste politiska händelserna under 1900-talet? Första och Andra världskrigen? Förintelsen? Demokratins seger över fascismen? Eller framtidslöften från krigsslutet som Deklarationen om de mänskliga rättigheterna?

Nej, svarar Mishra. Det var den stora koloniala frigörelsen som berörde 100-tals miljoner människors tillvaro, födde drömmar om att en annan värld är möjlig och som riktade sig mot den vita maktens globala överhöghet. Decennierna efter 1945 såg en rad nya nationalstater födas i Afrika och Asien, fördubblade medlemsantalet i FN och gav kraft åt kampen mot raspolitiken och för medborgarrättigheter i USA. Vi fick till och med se Vietnam (efter 30 år av befrielsekrig) och i slutändan Mocambique, Angola, Namibia och sist Sydafrika stiga fram som egna nationer. I den delen av världen var och är motståndet mot sionismen självklar. Ett politiskt projekt fött som en reaktion mot den vita kristna världens rasism och där antisemitismen var en vit europeisk uppfinning som skapade århundraden av pogromer och förtryck.
I det perspektivet är varken det pågående folkmordet i Gaza eller Förintelsen något som inte har en närmast oändlig rad av historiska föregångare. Kolonialismen var och är en epok präglad av brutala folkutrotningar där den vita rasens självklara överhöghet var själva utgångspunkten. Amerikas urinvånare, Hererofolket i Namibia, apartheidsystemet, britterna i Indien, franska Indokina, holländarna i Indonesien, Australiens aboriginer och så vidare… Men Förintelsen var i en bemärkelse unik. Den utspelade sig på Europas vita hemmaplan och i slutfasen, ”slutlösningen av judeproblemet”, med industriella resurser. Rasisten Henry Fords löpande band sträckte sig rakt in i Auschwitz gaskammare.

Mishra ägnar stor del av sin bok åt en diskussion om hur sionismen som projekt idag inkluderats i den vita världens anspråk på oinskränkt global makt. (Nota bene: detta utan att på något sätt ”ursäkta” eller ta i försvar Hamas brutala massmord på judar 7 oktober 2023.) Inom sionismen pågick under hela 1900-talet en kamp om dess innehåll som demokratisk möjlighet. FN:s ursprungliga plan med Israel var och är en tvåstatslösning. I mitten av 1990-talet, som en av flera fantastiska förändringar (Sydafrika, Nordirland, Palestina), föreföll detta vara möjligt. Först Oslofördraget, Nobels fredspris och sedan handslaget mellan premiärminister Yitzhak Rabin och Yassir Arafat. Ett år senare var Rabin mördad och snart var det dags för den framprovocerade andra intifadan.
Mishra diskuterar hur sionismen kom att bli en del av den vita världens makt och fokuserar på minneskulturen kring Förintelsen. Inget annat folkmord har tilldelats samma kraft som minne och fått samma politiska betydelse. När Andra världskriget bröt ut 1939 med Tysklands anfall på Polen, varefter England och Frankrike förklarade Tyskland krig, handlade det inte alls om förföljelsen av judar. Antisemitismen fanns överallt. Det var en europeisk kamp om kolonier och tyskt ”Lebensraum”. Följdriktligen var aldrig England eller USA någon tillflykt för förföljda judar. Tvärtom. Europas, USA:s och Sveriges gränser förblev stängda för desperata judar, deras pass stämplades med dödsbringande versalt ”J” och antisemitismen var stark och spridd på båda sidor i kriget. När väl röda armén nådde Berlin och de framryckande amerikanarna Bergen-Belsen låg Europa i ruiner och miljoner människor hade förlorat livet. I Japan föll snart de första atombomberna och några dödsbringande sekunder utplånade närmare 200 000 civila icke-vita människor.
Fyra år senare deklarerade förbundskansler Adenauer att Västtyskland nu skulle blicka framåt och inte bakåt mot nazismens brott. Cirka 6 000 nazister kom att ställas inför rätta i Västtyskland – färre än antalet anställda i Auschwitz. Många fick symboliska straff. En minuts fängelse per mördad jude.
Den överväldigande majoriteten återvände till en vardag som fäder, lärare, poliser, åklagare, militärer. Det kalla kriget anlände. Israel skapades och med den omedelbara konsekvensen att palestinier fördrevs i en första våg, Al Nakba. Först under 1960-talet kom historien ikapp Västtyskland. Nya rättegångar påkallades av att Israel lyckades kidnappa Adolf Eichmann i Argentina och genomförde en rättegång som återskapade ansvaret för Förintelsen. Men etablerade då också bilden av att en ny Förintelse kunde ske när som helst. Trots att Israel är den helt överlägset starkaste militärmakten i Mellanöstern med USA som garant och med sina aldrig inspekterade kärnvapen i Negev-öknen. För USA ren realpolitik som handlade om att ha en välbeväpnad bundsförvant i oljeregionen.
Hotet om en ny Förintelse har varit och är dagens högersionistiska Israels motivering för evig expansion enligt religiös/historiska linjer och rättfärdigande av det pågående folkmordet på palestinier. Alla är de ”terrorister”. Samtidigt den absoluta dödsstöten för den tvåstatslösning som nu är reserverad för utopiska högtidstal. Så många perspektiv. Som placerar Ulf Kristersson och hans tysta kollegor på skammens helvita bänk. Som förklarar varför ultranationalister som Trump och Åkesson utan problem kan överge sin traditionella antisemitism och som Trump uppfinna folkmord på vita farmare i dagens Sydafrika. Lika bisarrt som att Åkesson nu framträder som en förkämpe för anti-rasism tillsammans med en ekonomipolitisk talesperson, Oscar Sjöstedt, vars filmade garvande med tyska vänner med öppet judehat talar sitt tydliga antisemitiska språk. Trump, Åkesson, Orban, Meloni med flera inkluderar nu Netanyahus folkmord i sin blick på världen därför vit makt är självklar. Israel är deras bastion mot ”folkutbytet” och muslimska asiatiska horder av undermänniskor. Därför spelar det ”europeiska” Israel VM-fotboll med och mot europeiska landslag och deltar i Eurovisionens galor.
Det sionistiska nationsbygget, med sitt graderade medborgarskap, är en förebild för både Make America Great Again och för Bevara Sverige svenskt. När jag läser ”Världen efter Gaza” kan jag plötsligt ana Jimmie Åkessons inre dröm; att dirigera bulldozrar in i Tensta och Biskopsgården, jämna husen med marken och fördriva alla människor som inte hör hemma i hans vita värld.
Jag är glad över att denna bok ännu kan ges ut i det fallande mörkrets tid (Tack Pelle Andersson och Ordfront) där all form av Israelkritik medvetet förvandlas/förvanskas till anklagelser om antisemitism. Gäller säkert både Mishras faktaspäckade historik och denna text. Vi gör sällskap med FN:s generalsekreterare, den internationella domstolen i Haag och alla andra som instämmer i:
”Palestinska barn är också barn!”
Kulturförsvaret, (Gå med!) arrangerar nu den 4 juni på Angereds Teater utanför Göteborg en helkväll tillsammans med studieförbundet Sensus med rubriken KULTUR OCH BARN I KRIG. En påminnelse om Barnkonventionen och dess krav på alla barns rättigheter, inte bara till liv utan också till lek, vila och fritid. Även i Gaza. På hemsidan finns presentation av detta lika breda som nödvändiga arrangemang som innehåller musik, framträdanden och föreläsningar. Jag hoppas att den där unge killen med sin Palestinasjal och sitt ”Palestinska barn är också barn!” dyker upp. Hans rop i försommarkvällen gav mig energi och en känsla av att jag långt ifrån är ensam med den ångest detta pågående folkmord skapar.
Världen efter Gaza måste bli en mänsklig värld.