DEKLARATION OM EN DEKLARATION / Gunnar Bergdahl 2025-05-16
DEKLARATION OM EN DEKLARATION
Den oumbärlige författaren Ola Larsmo. Inte bara som upphovsperson till klasstydliga romaner som ”Swede Hollow”, den alternativa svenska berättelsen till Mobergs utvandrarepos och ”Översten”, om svensken i det amerikanska inbördeskriget. Hans djupa historiska kunskaper för han envetet in i dagens politiska motstånd mot en framväxande svensk fascism. Böcker som ”Djävulssonaten” om Bollhusmötet 1939 där Uppsalas studenter röstade för att kasta ut tio judiska studentkamrater för att rädda landet eller ”10 lektioner i svensk historia” om hur långt in i Sverige anpassning och nazism hann krypa innan kriget vände.
Men han är också ständigt aktiv i samhällsdebatten. I Dagens Nyheter eller som i veckan på Facebook. Där påminde Larsmo om den lilla namninsamling Amnesty International genomförde inför valet 2022. Frågan ställdes till riksdagens åtta partiledare: ”Stödjer du FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna?”
Deklarationen föddes i en mycket speciell tid. Europa låg i ruiner, siffrorna över antalet döda var svindlande: på fascismens sida 8 000 000 stupade och 4 000 000 civila. På den segrande sidan än hemskare: 16 000 000 stupade och 45 000 000 dödade och mördade civila. De sex årens världskrig släckte mer än 73 000 000 mänskliga liv och för första gången användes atombomber. Det var den blodigaste och mest katastrofala perioden i mänsklighetens historia. Den fred som nu, på olika vis och på olika håll, firar sitt 80-årsjubileum skapade då en kort tid av politiska möjligheter. Innan det heta kriget förvandlades till det kalla. Som ett grått molntäcke plötsligt öppnade sig för fredens och framtidens sol. I Nürnberg och Tokyo genomfördes för första gången rättegångar där förövare ställdes till svars för brott mot mänskligheten. Dokumenterande rättegångar, inga summariska avrättningar, en ny rättsordning. Den fredliga demokratins tid skulle ha en fri och oberoende media. Tankar om kulturens betydelse för demokratin formulerades i den brittiska principen om armlängds avstånd. Politiker tillhandahåller resurser, kulturlivet avgör till vad. Och så då Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Den antogs den 10 december 1948 av FN:s generalförsamling och var ett svar på den ständigt återkommande folkliga slutsatsen: Aldrig mera krig! Aldrig mer världskrigets fasor.
Deklarationen definierar våra grundläggande mänskliga rättigheter. Redan i sin första klassiska paragraf heter det: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.” Just detta erkännande av varje individs universella och odelbara rättigheter är, enligt detta, förutsättningen för rättvisa, frihet och fred. Deklarationen kan betecknas som demokratins fundament och har varit en självklar utgångspunkt för att beteckna ett anständigt samhälle. För svenska politiker en given utgångspunkt.
Den står i vägen för fascismens ”vi och dom”, rasismens vedervärdiga uttrycksformer, anti-semitismen, kvinnoförtrycket och alla ekonomiska orättvisor. Hur detta vackra dokument, förvisso dominerat av den materiella nöd och kaos som miljoner människor tvingades konfrontera när kriget äntligen var slut, har behandlats nedsättande som ”politiskt korrekt” och idag globalt som ”woke” är en värderingsmässig härdsmälta som också våra trumpifierade medier har tagit över.
Vid det svenska riksdagsvalet 2010 jobbade jag på Helsingborgs Dagblad. Kultursidans kommentar till att vi nu hade fått fascister invalda i riksdagen och att det lokala valresultatet i staden (Richard Jomshofs och Björn Söders hemstad) var närmare tio procent var att publicera hela Deklarationen för de mänskliga rättigheterna. På den tiden var dagstidningarnas kommentarsfält öppna och oredigerade. Således fick Deklarationen och redaktionen vår beskärda del av hat. Några har jag sparat. ”Inga JÄVLA rättigheter. Invandrare har bara SKYLDIGHETER!!” och så vidare. Då var det fortfarande självklart vad alla partiledare utom Jimmie Åkesson skulle svara på Amnestys fråga. Tolv år senare, 2022, skrev fem av åtta partiledare under. Ulf Kristersson och Ebba Busch avstod. När möjligheter till regeringsposter skymtade hamnade principer och de mänskliga rättigheterna i Åkessons papperskorg. Johan Pehrson skrev dock principfast under alla människors rätt att söka asyl undan förtryck och krig för att trogen sin princip om att inga principer finns sätta sig i vår mest människofientliga regering sedan demokratin etablerades. Gör som Ola Larsmo, läs och begrunda deklarationen. Den finns på FN-förbundets hemsida
Prata med din granne, dina arbetskamrater, dina vänner. Försvara dess innehåll. Även kulturen och dess betydelse för ett värdigt mänskligt liv återfinns. Som i Deklarationens paragraf 22: ”Var och en… är berättigad till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligas.” Kulturella rättigheter… ja tack! Det är precis det som Kulturförsvaret kämpar för.
