VAD ÄR EN MÄNNISKA?/ Gunnar Bergdahl 2025-04-25
VAD ÄR EN MÄNNISKA?
En gång i höstas hade jag bråttom hem. Såg mig inte för, snubblade till på en trottoarkant och föll handlöst rakt ut på Linnégatan i Göteborg. Med en skällande hund i ett krampartat fasthållet koppel kunde jag konstatera där jag låg och tittade rakt in i kylaren på en stannad Volvo att det hade gått hyfsat bortom ett par skrapade jeans. Men jag var redan omgiven av människor. Inte bara den unge mannen som hoppade ur sin bil. Alla frågade hur det hade gått, om jag behövde hjälp, om det var något allvarligt, om de skulle ringa på ambulans. Deras oro var alldeles äkta och deras självklara, instinktiva empati fick mig att tänka på en bok som alla som känner mig lite närmare har blivit påminda om att jag har läst.
Bakgrunden var 7 oktober 2023 och det som följde (och som följer varje dag!) fick mig att sjunka ner i en politisk depression av ett slag som jag aldrig tidigare hade upplevt. Denna vulkan av hat där bomber bara fortsätter att falla som täckande aska över alla tankar på en anständig framtid för det palestinska folket. Ingen tvåstatslösning, ingen demokrati, inget hopp. Bara flykt, död, svält. Och till detta en global frammarscherande fascism inkluderande statskuppen på Tidö slott som givit oss en av SD styrd regering utan anständighet och principer som innehåller en klimatminister som förordar att vi ska ha västeuropas billigaste bensin för att undvika våra lagstadgade miljömål och en kulturdito som föraktar både kultur och kulturutövare. Till allt detta ett svenskt NATO-medlemskap, nu under galningen Trumps befäl, och ett pågående krig i Ukraina där mina vänner i Kyiv återigen måste ta varje flyglarm på djupaste allvar. Inte förvånande att hösten 2023 fick mig att tvivla och tappa all energi. Det är då man ringer en kär vän och låter den djupa frustrationen flöda över.
När han hade lyssnat tillräckligt på mig sa han: ”Gunnar du måste läsa boken ’I grunden god’ av holländaren Rutger Bregman. Det är han som är med i Fredriks Gerttens film ’Breaking Social’ och pratar om vad människan egentligen är. Jag lovar det hjälper!”, sa Axel.
Och det gjorde det. Som vuxna människor har vi en plikt att upprätthålla hopp. Hur ska vi annars kunna leka med barnbarnen? En annan värld måste vara möjlig. Läsningen öppnade den slutna tankeboxen för mig. När det händer - klimatkatastrofen, kriget, kaoset - kommer Människan att resa sig och återskapas. Denna insikt håller fortfarande efter ett och ett halvt år. Inte minst för att jag regelbundet hittar positiva exempel, mer eller mindre undangömda, i vårt trumpifierade nyhetsflöde. Strax efter läsningen av boken de där 200 insnöade bilisterna utanför Mariestad som alla fick natthärbärge hos främmande människor genom en telefonkedja från den lokala mataffären. Eller invånarna i Wroclaw som i våras alla hjälptes åt att bygga vallar mot den katastrofala översvämningen av floden Oder. Eller de där spanska familjerna som istället för att åka till Mallorca på semester tog sig till det av lera begravda Valencia med spadar och hinkar. Sådana ögonblicksbilder av Människan speglar sig i bokens titel.
Med ”I grunden god” (Natur&kultur 2021, översättning Joakim Sundström) pulveriserar Bregman teorin om att människan är född ond och att vi alla är dömda till att vara eviga egoister. Han gör det i en djupdykning i den socialantropologiska forskningen och han gör det lättillgängligt och spänstigt. Prologen skildrar vad vi vet om Blitzen i London under andra världskriget. Vi vet att under nio månader fälldes över 80 000 bomber slumpartat över London. Vi vet att över 40 000 människor dog, vi vet att närmare en miljon byggnader träffades. Terrorbombningens teori (sedermera praktiserad över Tyskland i krigsslutet, i Vietnam 25 år senare och i dagens Gaza) är att människor ska gripas av panik och kaos ska uppstå. Blev det så i London? Tvärtom. Vi vet att kriminaliteten sjönk. Vi vet att självmorden blev färre och vi vet att solidariteten med medmänniskan ökade. När jag i somras tillbringade en vecka i Kyiv på en filmfestival som arrangerades som en motståndshandling och som en hyllning till normaliteten i en totalt onormal situation förstärktes detta intryck. Inför kollektiva hot och faror är människans svar samarbete, solidaritet och empati.
Bregman fördjupar analysen via verklighetens Flugornas herre (inte den fascistiske Nobelpristagarens variant), han smular Stanley Milgrams världsberömda experiment med sitt riggade resultat (det där med att försökspersoner gav elektriska stötar på order) och kopplar det till en rannsakande syn på den samtida Eichmann-rättegången och Förintelsen. Och han förklarar förstås varför det är så viktigt för makten att vi ska fortsätta att inbilla oss att vi är dessa ständiga egoister: Satsa på dig själv!
Ett kapitel handlar om en närmast förnekad forskning som har största aktualitet i dessa rustningstider. Vad vet vi egentligen om krigets verklighet och hur soldater agerar? Alldeles särskilt med tanke på insatserna. Dessa enorma ekonomiska investeringar, dessa tiotusentals döda om kriget kommer. Bregman lyfter fram det lilla som finns främst från Andra världskriget. Mer än hälften av soldater i strid avlossade aldrig sina vapen. Och så tillbakablicken på det blodiga slaget vid Gettysburg i det amerikanska inbördeskriget. På slagfältet, bland alla de döda, samlade man in 27 500 musköter. När de nu studerades visade sig att av dessa var 90 procent laddade, alltså inte avlossade. Så stark är människans motvilja mot att döda en annan människa trots livsfara. Denna Människa!
Så där låg jag på gatan och tittade upp på människor som alla var inriktade på att hjälpa mig. Känslan var energirik. Vi hjälper varandra. Kanske ses vi 1:a maj. Vi måste alla, inte bara jag, resa oss upp mot den politik som förnekar Människan, hennes empati och hennes behov av kulturens alla reflektioner och fördjupningar. Gå med i Kulturförsvaret!
