DÄRFÖR KULTURFÖRSVARET/Gunnar Bergdahl 2025-02-17

DÄRFÖR KULTURFÖRSVARET

Häromkvällen satt jag på Scandinavium. Thåström stod där framme och sjöng om kärleken bara för mig: ”Jag kommer så nära nu, Magiskt oändligt, magiskt oändligt/Jag kommer så långt bort”. Vi var visserligen sex, sju tusen på plats som stilla tog emot den där tunga, närmast brutala musiken och hans så uttrycksfulla sång. Men det var ändå något unikt som rörde vid just vid mig och mitt privata inre. Men sådana är kulturupplevelser. I grunden alltid ett och detsamma: ett unikt möte mellan en individ och ett verk. Alldeles oavsett om vi läser en bok, betraktar en tavla, ser en film eller sitter på 12:e raden på Scandinavium. Värdet av en sådan upplevelse låter sig aldrig mätas. Det är därför kulturen - människans allra mest avancerade form av kommunikation - inte får förvandlas till ännu en vara på råkapitalismens smörgåsbord.

Så vad är det vi försvarar? Till exempel att tanken att människan sedan tidernas begynnelse alltid har haft detta behov av att spegla vår hemlighetsfulla, tidsbegränsade existens. Då går det en rak linje mellan de där fritidsgårdarna i Rågsved och Högdalen som fanns för en ung Thåström och hans kompisar till de 30 000 år gamla grottmålningarna i Lascaux i Frankrike. Några undantogs från de vanliga sysslorna att säkra föda och överlevnad för att skapa dessa bilder av djur och jakt och liv och död. Ett tidigt men sannolikt inte det äldsta exemplet på kulturstöd. Vi vet förstås inte vad människor tänkte och kände när bilderna skapades. Men vi vet mycket om människan. Att uttrycka oss, att kommunicera, att tala med varandra, att dela erfarenheter och berättelser är definierande. Precis som vår förmåga att sätta oss in i och uppleva en annan människas livssituation.

Vi är genetiskt konstruerade för det. Inte snabba med våra två ben, inte starka med vårt pincettgrepp men unikt kommunikativa och där kulturen med alla sina spräckliga uttryck kan nå ända in i vårt innersta. Vi har ögonvitor för att alltid veta vem vi riktar oss till i en grupp. Vi manliga versioner av Homo Sapiens har små kindtänder – till skillnad från våra närmaste genetiska släktingar – för att det är naturligt att hälsa en artfrände med ett leende och inte med ett hotande morrande. Vi har två sorters tårar styrda av olika delar av vår hjärna. Dels skyddstårar mot lökångor och motvinden på cykeln. Men vi har också känslotårar med en annan sammansättning. De innehåller protein så att de rinner långsamt nerför kinden. Varför? För att en annan människa ska hinna upptäcka att vi är i behov av hennes uppmärksamhet. Ja, denna människa. Med sin ständiga närvaro i livet som vi delar med alla andra. Just nu. Just här.

Med sin musik född ur rytm, dans och sång och sina bilder som talar över språkgränser och tid. Och sitt språk som från grymtande utvecklats till en finfördelad förmåga att kommunicera om allt och inget och där drivkraften till denna fantastiska skapelse som är Människan samtidigt är vår allra vackraste egenskap, empatin.

Kulturförsvaret är därför också ett försvar av människan. I vår oroliga tid där vi åsett så mycket bli omänskligt.

Men som min husgud, den holländske filosofen och sociologen Rutger Bregman skriver i sin hoppfulla bok ”I grunden god” finns det en annan sida också. Han återger en gammal sägen om en farfar och hans lilla barnbarn. Den gamle mannen säger: Vi har alla två vargar inom oss. En ond och en god och varje dag kämpar de med varandra. Pojken frågar: Vem vinner? Och svaret blir: Den vi matar.

Demokratin som vi känner den, från revolutionens Frihet, Jämlikhet, Broderskap, över 1900-talets blodiga överlevnadskamp mot fascismen, garanterar kulturens frihet, nödvändighet och existens som en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Som Bengt Göransson, den legendariske kulturministern (och demokratiutredaren!) från förra seklet uttryckte saken:
”Kultur handlar inte om sjukvårdskostnader, utan om insikter som förändrar människan, som i sin tur förändrar världen. Kultur är källan till djupa, subjektiva insikter som skapar ett engagemang, som är lika med samhällsdeltagande och demokrati.”

Det vi idag kallar kulturpolitik föddes efter demokratins seger över fascismen då Europa låg i ruiner. Kulturens frihet garanterades av politikens armlängds avstånd. Avståndet inkluderade kommersens ständiga profitjakt. Och en bit in i detta sekel rådde en bred samsyn på att tillgång till och möjligheter att skapa kultur är och måste vara en förutsättning för en fungerande demokrati. Således kunde en enig svensk riksdag för sisådär 50 år sedan slå fast att som en av kulturpolitikens uppgifter är att motverka kommersialismens skadliga effekter. Men idag blåser nya vindar. Allt ska vara till salu i ett samhälle utan medborgare där vi förvandlade till kunder förväntas jaga privata fördelar i samhällsbutiken. Utvecklingen är förstärkt av ett samgående mellan frisläppt kapital och en global högerrörelse. Nu hotas kulturens frihet och existens. Om den inte anpassas till ett politiskt projekt styrt av fascismens grundtanke på ett ”vi” och ett ”dom”.

Därför Kulturförsvaret! Något bättre verktyg för motstånd än organisation finns inte. Som Joe Hill skrev i sitt avskedsbrev dagen innan sin avrättning 1915: ”Kasta inte bort tid på att sörja. Organisera er!” Gå med och bli en frontsoldat i Kulturförsvaret varhelst du befinner dig. Till försvar av varje människas möjligheter att berika sitt liv.

Eller som Thåström uttryckte saken rakt in i mig häromkvällen:

”Beväpna dig med vingar/Beväpna dig med sång Beväpna dig med allting som du längtat å drömde om en gång”