WHERE HAVE ALL THE FLOWERS GONE?/ Gunnar Bergdahl 2025-01-30

WHERE HAVE ALL THE FLOWERS GONE?

När jag satt i Drakens salong och lyssnade på vår så kallade kulturminister Parisa Liljestrand för några dagar sedan rörde sig plötsligt en melodi i mitt huvud. Pete Seegers gamla pacifistiska örhänge; Where have all the flowers gone?

Ja, det är länge sedan jag hörde en svensk politiker tala om kultur inifrån ett eget levande intresse. Plötsligt, medan Liljestrand stod där med sin illa kamouflerade avsky och tydliggjorde varför hon prioriterar Netflix framför all svensk film som inte är omedelbart ”lönsam”, insåg jag att i dagens fallande mörkertid är kulturintresse en politisk belastning.

Det är förstås därför Liljestrand är utsedd. En kulturminister utan vare sig kulturkunskaper eller erfarenheter, Perfekt! Kriget för att förvandla också kultur till en ren vara på marknadskapitalismens dukade bord är öppet proklamerat. Då måste varje misstänkt kulturintresserad politiker bort från inflytande. Det är förstås därför Sveriges försvarsminister inte heter Hans Wallmark. Tidigare moderat ordförande i försvarsutskottet men en sant kulturintresserad person som jag har haft glädjen att prata kulturupplevelser med. Det är därför Cecilia Magnusson, också moderat, just nu suger i sig filmer på filmfestivalen men inte längre finns i kulturutskottet utan hanterar Göteborgs hamn. Logiskt att en sådan som Andreas Norlén är talman och därmed så långt som möjligt från kulturinflytande och det av SD kontrollerade samordningskansliet (Sverige reella regering). För att nu inte tala om de liberaler med principer om mänskliga rättigheter och kulturintresse, typ Christer Nylander. Principlösheten hos hans f d partikollegor, dessa ”liberala” Tidö-karriärister, ett eko av utvecklingen av det republikanska partiet i USA, är bottenlös.

Under alla mina filmfestivalår har jag lyssnat till olika kulturministrars invigningstal och mött en del av dem. Traditionen inleddes i början av 1990-talet av Bengt Göransson. En sann demokrat med de levande folkrörelserna som ideal och dit räknade han filmfestivalen. Dagens socialdemokrati är långt från hans grundläggande tänkande om kultur. Lawen Redar, partiets vältaliga kulturpolitiska talesperson, har tilldelats uppdraget att leda den självvalda socialdemokratiska anpassningen till Tidö-tiden. Vänsterpartiet förefaller knappt kunna stava till kultur. Kulturpolitiskt förefaller miljöpartiet, där såväl Alice Bah Kunke som Amanda Lind (den senare gjorde en fantastisk insats som minister för kulturen under pandemin, föreställ er motsvarande med Liljeroth o Svantesson som ”kulturräddare”), utgöra en sista bastion. Fältet ligger öppet för Mattias Karlsson: ”Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt.”

Efter de drakoniska nerdragningarna på studieförbunden, ett första steg att placera en våt filt över det lokala fria kulturlivet, är det nu dags för svensk film. Filminstitutet är en lämplig nästa måltavla för detta kulturkrig. Med riskkapitalisten von Platen som tillsatt ordförande och med Liljestrand som kulturminister är Anna Croneman och Filminstitutet i siktet. Filmutredningen kommer med stor sannolikhet hamna i samordningskansliets papperskorgar och istället följas av nya innehållsdirektiv och kontroll av representation och jämställdhet. Sådana ”vänster”-saker måste bort!

Medan de svenska miljardärernas antal stadigt ökar (hur många tål det svenska samhället?) är det skattelättnader och mecenater som ska ersätta kulturpolitikens resurser och mål. Som Björn Wiman i Dagens Nyheter så träffande sammanfattade vad vi är med om: ”Det som förr handlade om att motverka kommersialismens skadeverkningar på kulturen handlar i dag om att motverka kulturens skadeverkningar på kommersialismen.”

Och alla de där politikerna som utifrån eget intresse och egna upplevelser betraktade en fri kultur som en samhällets tillgång, som en bärande del av ett demokratiskt samhälle, förefaller spridda för vinden eller placerade i komposthögen utanför Tidö slott för omskolning. Må några trots allt visa sig på Folk&Kultur i Eskilstuna i nästa vecka. Eftersom att skapa och dela kultur är något som definierar oss som människor kommer striden fortsätta. Att allt, till och med den enskilda människans omätbara möte med en kulturupplevelse, ska förvandlas till en vara på girighetens marknad är i grunden anti-demokratiskt. Precis som att vi nu betraktar hur fascismens idéer om vi och dom, kvinnohat, manligt våld växer globalt och i Sverige.

Eftersom jag är övertygad om att en överväldigande del av mänskligheten är genetiskt konstruerad för att aldrig bli fascister, vi är gjorda för att samarbeta och stödja varandra, är det hög tid att besvara Pete Seegers fråga: When will we ever learn?