DET FINNS BARA EN RÖD LINJE / Gunnar Bergdahl 2025-03-27

Det finns bara en avgörande röd linje i politiken. För mindre än tio år sedan var den tydlig, skarp och befästes av sju av åtta svenska riksdagspartier. Demokratins röda linje. Försvaret av den svenska grundlagen. Rösträtt, organisationsfrihet, yttrandefrihet och vad gäller människosyn: ”Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.” (Regeringsformen, paragraf 2).

Det var den röda linje som Ulf Kristersson lovade Hédi Fried att försvara 2018. Som Ebba Busch hoppade över med en köttbulle i munnen för att sikta på en egen ministerpost när hon lunchade med Jimmie Åkesson i Almedalen 2021, som Johan Pehrson påstod sig åka till Tidö slott för att återupprätta 2022 och som Simona Mohamsson definitivt förintade när hon tryckte Åkesson mot sin blågula barm häromveckan. Precis som med republikanerna i USA är det egna positioner och karriärer som går först. Demokratin har blivit en åsikt bland andra, en politisk handelsvara. När nu Mohamsson utan problem kan tänka sig fascistiska ministrar i en gemensam regering undrar jag om hon känner till vad som hände med Tysknationella Folkpartiet. Partiet ingick i ett valsamarbete med Hitler och den växande nationalsocialismen inför valet i Tyskland 1932. När Hindenburg utsåg Hitler till rikskansler i januari 1933 fick partiet tre regeringsposter. Några månader senare tvingades dessa ministrar att antingen byta parti eller avgå. I juni var diktaturen ett faktum och Tysknationella Folkpartiet, tillsammans med övriga partier, illegalt.

Försvaret av demokratin omöjliggjordes av Kominternstyrda kommunister och socialdemokraters blinda politik där de betraktade varandra som huvudfiender medan övriga demokrater och liberaler hukade i bakgrunden. Inget samarbete, ingen folkfront, inga avgörande principer. Egna små krokiga röda linjer.

I dagens Sverige är det nu inte längre bara en mardröm med en nedmonterad demokrati. Det pågår redan med vandelsutredningar, retroaktiv lagstiftning, styrda snabbutredningar som nonchalerar remissvar, villkorade medborgarskap, myndighetsstyrning in i ren korruption (exemplet SIDA) och med inhumana utvisningar av tonåringar med ”fel” hudfärg. Dessutom riktat presstöd för att minska kritik och begränsa pressfrihet, ökad övervakning och fler polisbefogenheter där Trumps ICE förefaller vara inspiration och där myndigheter tvingas anmäla misstankar. Evigt tjat om ”gängkriminalitet”, sådan har kriminaliteten alltid varit, gäng allt från Sala-ligan till Bandidos och Foxtrot. Det unika är dagens skrämmande väpnade uppgörelser om narkotikamarknaden med barnsoldater. Detta medan kriminaliteten i Sverige generellt fortsätter att minska. SD har dock en förklaring till den organiserade brottsligheten i Sverige. Richard Jomshof, dåvarande ordförande i Justitieutskottet, var i SVT 2023 tydlig: "kriminaliteten är ett importerat problem” (Öppnas i ett nytt fönster) Åtgärder: barnfängelser, höjda straffskalor, ifrågasatt kriminalvård (”gängkriminella är terrorister”) och en historiesyn som exkluderar en stor del av det svenska folket som i avsaknad av Åkessons barkätande helvita förfäder alla ska tvingas upp på återvändartåget. Helt i linje med fascismens grundtanke om ”den rena nationens återfödelse”.

SD:s politik är grundad på en rasistisk syn på människan där muslimer och invandrare är en oavbrutet utpekad orsak till alla samhällsproblem, SD upprätthåller fascismens syn att jämställdhet är av ondo, de applåderar Trump-tanken att fakta bara är åsikter och förnekar forskning, de tydliggör den vite mannens överhöghet och betraktar parlamentarismen som ett nödvändigt ont i väntan på större egen makt.

Det är, skrämmande nog, inte längre en omöjlighet att Sverige kan få en fascistisk statsminister med stöd av 20-25 procent av befolkningen. Det gör demokratins röda linje mycket tydlig.

Var är de gemensamma ansträngningar för att försvara vår demokrati? Hur kan Vänsterpartiets ledning, Nooshi Dadgostar och Ida Gabrielsson, tycka det är viktigare med egna regeringsposter än demokrati? Hur kan Centerpartiet anse att småföretagarnas skattefrågor är av större betydelse än ett demokratiskt Sverige? Hur kan Socialdemokraterna glida med i en alltmer inhuman människosyn på flyktingar och asylsökande?

Varför kan ni inte gå samman i detta nödvändiga försvar av det goda samhällets fundament?

En röd linje, ett demokratiförsvar, måste formuleras. Detta är vi överens om: S, V, MP, C. Vi har denna röda linje inför ett växande hot mot demokratin. Vi vill inte att SD:s politik ska få ett allt större inflytande. Vi försvarar Sveriges grundlag och i detta är vi övertygade om att en överväldigande del av svenska folket står bakom oss. Ta gärna med kungen i ett sådant upprop och gör det fort innan det är för sent.

Ty för sent kan det bli. Prästen Martin Niemöller formulerade saken i en berömd efterkrigsdikt.

Niemöller var U-båtskapten under första världskriget, studerade sedan till präst och kom med åren att bli pacifist. Men han röstade på nazisterna 1924, 1928 och 1933 för att hälsa Hitler välkommen som räddare av den tyska nationen. Som präst och humanist protesterade han mot judeförföljelserna, arresterades 1937 och skickades till koncentrationslägret Dachau. Där – detta nazisternas första läger öppnat redan 1933 - spärrades 200 000 människor in under krigsåren. Främst politiska motståndare som socialdemokrater, liberaler, fackföreningsfolk, kommunister och homosexuella. Närmare 50 000 dog av sjukdomar, misshandel och arkebuseringar. Lägret är också känt för sina medicinska experiment på romer. Som att återuppliva nedfrusna personer och huruvida en människa kan överleva på bara havsvatten.

Men Niemöller överlevde Dachau och skrev sin dikt:

Först hämtade de kommunisterna, och jag protesterade inte

för jag var ingen kommunist

Sedan hämtade de fackföreningsfolket, och jag protesterade inte

för jag tillhörde ingen fackförening

Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte

för jag var ingen jude

Sedan hämtade de mig - och då fanns det ingen kvar som kunde protestera.