PARISA LILJESTRANDS NYA KLÄDER / Gunnar Bergdahl 2025-09-04

Vilken olidlig debatt som idag präglar svensk kultur. Så bortom alla fakta att HC Andersens sinnrika saga gör sig påmind. På varenda spaltcentimeter på varje kultursida och i varje nyhetssändning dessa dagar ska alla ”tycka till” om Sverigedemokraternas framburna och efterlängtade idé om en svensk helvit kulturkanon.

En tät Lützendimma från träskmarkerna utanför Tidö slott sveper in debatten och osynliggör den pågående nedrustningen av kulturpolitiken. Döljer frågorna som varken ställs eller får några svar, lockar även de klokaste att ägna sig åt att fundera över vad den lätt narcissistiske utredaren Lars Trädgårdh egentligen menar när han teatralt läser högt ur Sverigedemokraternas partiprogram om nation och svenskhet på en sällsynt hårdbevakad och direktsänd presskonferens. Omgiven av sina experter, företrädesvis insamlade från beredvilligt och tryggt håll, den privatägda Axess-sfären, där de tre utsedda utredarna Lars Trädgårdh, Gunilla Kindstrand och PJ Anders Linder alla har starka kopplingar till miljardärfamiljen Ax:son Johnsons mediala fritidsstiftelse.
Får man tro vår aggressiva så kallade kulturminister – denna gång är det ”vänsterkritiker” av en kulturkanon som blev föremål för hennes avsmak - är detta projekt skapat för att skapa ”Bildning, inkludering och gemenskap”.

Utan att rodna står hon inför oss. En regeringsrepresentant för demokratiepokens mest bildningsfientliga regering och som tar varje tillfälle, också detta, att envist upprepa lögnen att kulturbudgeten bara ökar och ökar. I den verkliga världen är kulturbudgeten nere på 0,6 procent av statens i dessa upprustnings- och inflationstider. Den lägsta siffran i modern tid.

Ta bildningen som nu denna påbjudna kanondiskussion ska fixa. Liljestrand talar om bildningsresor och möjligheter. Om sin egen livsresa. Men har alla som lyssnar glömt regeringsbeslutet om brutala nerdragningar på just folkbildningen. Inleddes förra året med 250 miljoner mindre stöd åt bildningsförbunden. Detta år är det 350 miljoner som försvinner. Till valåret ska studiecirklarna tystna definitivt genom 500 miljoner i mindre stöd. Vi som lever i Göteborg och i Västra Götalandsregionen är benådade. Här har regionen, för det finns fortfarande politiker som menar kulturallvar, skjutit till substantiella extra resurser för att minska effekterna av Tidö-regeringens framfart på just detta område. Eller ta begreppet inkludering. Den alltmer öppna och av SD dirigerade rasismen tar sig hela tiden nya regeringsuttryck. Vandelutredning… avser underförstått i första hand icke-vita… eller den grundlagsfästa yttrandefrihetens nya begränsningar som nu bara ska omfatta svenska medborgare och inte icke-vita asylsökande… eller det ”inkluderande” sättet att uttala sig om alla oss som upprörs och förtvivlar över det pågående folkmordet i Gaza…

Skulle denna öppna människofientliga politik skapa gemenskap bara vi pratar om kullager, Astrid Lindgren och allemansrätten? Om hur ”svenska” vi ”alla” egentligen är innerst inne och längst därute på vår medfödda hudfärg?

Det är alldeles olidligt.

Hela idén med en kanon är förstås i grunden förvirrande. Alla kulturuttryck skapar alltid en tidslänk både framåt och bakåt. I den meningen existerar en kanon sedan mänskligheten började bejaka vårt så mänskliga behov av att spegla och kommentera – i berättelser, sagor, bilder och rytmer – det existentiella, att hantera vår bräckliga och tillfälliga existens. Alltså sedan människan blev människa. Vissa sådana skapelser lever vidare, inspirerar och hittar nya former av uttryck. Annat försvinner in i historiens mörker.

Denna vilseförande debatt, som svensk media från Public Service till Samnytt lydigt och entusiastiskt verkställer, ska tydligen handla om vad som är mest ”svenskt”. Det istället för återskapade resurser till och ambitioner för svensk kultur. Det får mig att tänka på ett citat från 1930-talet av den holländske filosofen och antropologen Johan Huizinga från en annan dyster tid: "Ska vi bevara kulturen måste vi fortsätta skapa den."

Bortom kanon-debattens dimbankar betraktar vi sentensens motsats.

Kanon-utredningen är ett medialt framgångsrikt politiskt påhitt som i grunden handlar om nation och underförstått om hudfärg. Så är det helt öppet för utredningens rasistiska initiativtagare vars riksdagsledamot Jessica Stegrud blir bekymrad när icke-svenskar, även om de är hennes riksdagskollegor, diskuterar deras helsvenska projekt: ” Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt.”
SD:s kulturkanon har taktiskt accepterats för att skymma de brutala nerdragningar som kännetecknar Tidö-regeringens politik och dess syn på kultur och kulturarbetare. En mätbar vara, en sektor som ska vara befolkad av egenföretagare som delar av en turistindustri och där privata investerare är välkomna för att spela en allt viktigare roll.

Bort med solidariskt, inkluderande och gemensamt samhällsbygge. Allt, även den omätbara betydelsen av kulturupplevelser i människans liv, ska förvandlas till varor för den heliga marknaden och vi alla, inte längre svenska medborgare med lika rättigheter, till kunder i en samhällsbutik med rotavdrag för privata klipp.

Kulturfientligheten lika naken som HC Andersens kejsare.

I denna mörkertid finns det anledning att fundera på vad barn och barnbarn kommer att reflektera över när de är vuxna och tar del av svensk kultur så som den då ter sig. Kanske kommer de att fråga oss:

- Vad gjorde du morfar när allt det där hände? När ni bara pratade om en kanon medan kommunernas kulturskolor stängde?

- Alldeles för lite, mitt kära barnbarn. Men jag gick i alla fall med i Kulturförsvaret!