ELISABETH OHLSON, LIVET OCH DÖDEN / Gunnar Bergdahl 2025-08-15

Vilka tunga dagar. För ett par veckor sedan vandrade jag igenom den storslagna retrospektiva minnesutställningen över fotografen Elisabeth Ohlson på Fabriken i Bästekille (pågår till 2/11), en av alla dessa somriga kulturoaser på Österlen.

Det skapade både en insikt om vilken kraft och betydelse ett konsekvent konstnärskap kan ha – vi lever idag i ett annat Sverige än det av aids-epidemi och galopperande homofobi som fick Elisabeth att ta steget från pressfotografens brödjobb till konstnärlig motståndskamp - och en känsla av att vandra just Via Dolorosa, smärtans väg. Den som löpte genom hat och hot men rakt in i avgörande folkliga värderingsförändringar. Utmed hennes världsberömda ”Ecce Homo” som provocerade och förändrade, längs hennes uppmärksammade kändisporträtt och delar av dessa viktiga utställningar varav en hette just ”Via Dolorosa”. Men också de som fortsatte att utmana oss och tvingade oss att se, som ”Läderbögar”, ”Jerusalem”, ”Könskrigare” och ”In hate we trust”. Och så då hennes sista projekt ”Döden” där hon följer en döende man, ömsint, nära, utan tvekan och där hennes egen allt närmare bortgång lever i bilderna. Det är så outsägligt sorgligt att möta hennes stadiga blick i självporträttet ett par dagar innan hon gick bort och i den se allt det där som aldrig blev.

Blicken skickade tillbaka mig till sviten ”Jerusalem” som hon skapade i slutet av 00-talet. Så står jag där igen inför bilderna som får minnen och tankar löpa genom den oavbrutna närvaron av detta pågående folkmord i Gaza. För snart 20 år sedan tillbringade jag en vecka i Jerusalem. I den heliga staden, inte mycket större än Gamla stan i Stockholm, finns stora delar av mänsklighetens historia i koncentrat. Muslimernas al Aqsa-moské med sin glittrande kupol, judarnas Klagomur, Gravkyrkan och alla de andra kristna mytplatserna, basarerna i bottenvåningen av denna tusenåriga bebyggelse, de beväpnade vakterna vid synliga och osynliga gränser, raderna av bussar utanför stadsmuren, de armeniska kvarteren. Och alla dessa pilgrimer på väg mot sina respektive heliga platser. Bortom murarna den lilla höjd som heter Oljeberget och utanför den gamla stadsportens välvda båge den ännu mindre kulle där Jesus ska ha spikats upp på korset.

Där i Jerusalem, under en påskvecka, tog Elisabeth dessa förbjudna bilder på människor som lever under trycket mellan sin sexuella läggning och gamla religiösa böckers hatfyllda förbannelser. Bibelns Moseböcker, Koranens påbud, Torans regler. Dessa snabbt tagna bilder gör oss så närvarande. Fångade ögonblick som de två lesbiska kvinnornas kyss vid det allra heligaste, som de två nakna männen i sin kåta omfamning på stadsmurens råa sten, som de två kvinnorna med menstruationsblodet utmed benen och som betraktar mig mer än jag ser dem, som gruppen nakna homosexuella män i en ravin med Döda havets skimmer i bakgrunden, som den unge israeliske soldaten ömt tvättande sin palestinske väns fötter. Varje bild bär en text ur de religiösa urkunderna om straff, död, stening, helvetets eldar och evig förtappelse. Några till och med projicerade på bilderna som eldskrift. Som den ensamme man som döljer sitt ansikte med den fördömande texten på sin egen kropp.

Så står kärleken mot uråldriga profetord. Elisabeths enkla fråga var och förblir varför denna kärlekens innerlighet ska fördömas. Vad är kärleken annat än ett löfte om att vi alla är människor? En fråga som skär rakt in i vår kollektiva vanmakt inför folkmordets fasor, som en kniv in i vår skam över regeringspassivitet och förkastade principer. Palestinska barn är också barn!

Jag träffade Elisabeth ett antal gånger. Min hustru, Annica Carlsson Bergdahl, och Elisabeth hade ett mångårigt samarbete. De skapade tillsammans fyra stora utställningar som också blev böcker. På så sätt fick jag en viss inblick i deras kreativa resa genom mänskliga erfarenheter och genom Sverige från norr till söder. Grundtanken hela tiden en och densamma: röster som inte hörs ska höras, människor som inte syns ska synas. De skapade klimakterieprojektet ”Äggen är slut”, uppföljaren om oss äldre män ”Hjässan är kal”, ”Årsrika” om livet efter 80 (vackert representerat på utställningen av en svit närbilder på åldrade händer) och så den monumentala ”Vi som arbetar med våra kroppar” som fortfarande turnerar runt om i Sverige (just nu i Derome och på väg till Växjö) som en påminnelse om att arbetarklassen är avgörande för att vårt samhälle fungerar. Det omätbara, det mänskliga, slitet och solidariteten. Trots all propaganda om ”Satsa på dig själv!” och jobbskatteavdragens och Rut och Rots alla välsignelser för de som redan har. Den utställningen innehåller 33 porträtt av arbetare. Alla fångade i sin arbetsmiljö av Elisabeth och i helfigur, lite större än vi, blickar de ner på oss med en uppfordrande blick: Se oss!

På Fabriken i Bästekille ser jag också en film, inspelad strax innan Elisabeths bortgång. Den skildrar hennes sista fotouppdrag för tidningen QX. Jag ser henne möta de människor hon ska fotografera, hennes närvaro, hennes målmedvetenhet och minns plötsligt hur det var när hon tog det familjeporträtt vi har på sommarstugans sovrumsvägg. Hon var så levande. Hon var så rolig. Hon var så intensiv. Och nu är hon död.

Elisabeths stundom så ifrågasatta, stundom hatade konst krävde och fick till slut sitt erkännande. Men fortfarande rör sig hatets krafter alldeles under offentlighetens yta. Än ska Prideflaggorna bort, än ska inga Dragshowartister läsa sagor, än ska armlängds avstånd förvandlas till strypgrepp. Konsekvent sätter Tidö-regeringen kulturlivet på svältkost.

Kampen för konstnärlig frihet och kulturella resurser är lika evig som nödvändig. Om detta är Elisabeths livsgärning en uppfordrande påminnelse.
Därför Kulturförsvaret. Välkommen!